Malius

Det känns som om jag inte har råd att ha en dålig dag. Jag måste alltid försöka visa mig från min bästa sida, prata på och vara den där glada svensken som ingen kan tycka illa om. Som tjejerna i min klass de snackar mycket eller ja iprincip bara om manikyr och bantning och även en hel del skit. Alltså de är väldigt ytliga och vi är så himla olika på alla sätt! Jag vet jag är med ytlig men inte så som de italienska tjejerna. Men för att inte verka antipatisk så står jag där och pratar om naglar jag med, det är så tråkigt och jag bryr mig inte ett dugg om naglar! Jag kommer vara en hejare på att kallprata när jag kommer hem,..

Jag har inget problem med att lära känna nya människor men det jag märker är att det kan vara svårt att hålla kvar dom. Och att hitta bra kompisar här har visat sig vara riktigt svårt! Då vissa personer är inte alls som de var ifrån början mot mig. I början var de hur trevliga som helst men sen hör de inte av sig så mycket eller så pratar de dåligt om mig när jag inte är där. Det är inte sådana vänner jag vill ha! Och att sedan vissa uppfattar mig som ett pucko bara för att jag inte kan språket så bra är riktigt tråkigt,..  Jag har aldrig bytt kompisar så ofta som jag gjort här eller umgåtts med så många olika. Det hela är faktiskt riktigt slitsamt, jag kan inte ta någon för givet som jag faktiskt kan och gör med mina kompisar där hemma. Okej missförstå mig inte jag har faktiskt kompisar och som jag har riktigt roligt ihop med och som jag är jätte glad i! Men jag har ju inte alls fått sådana där kompisar nära kompisar som man kan prata om allt med, alltså riktigt nära kompisar. Eller en har jag faktiskt, min bästa kompis här hon är ifrån Norge jag förstår nu i efterhand varför utbytesstudenter söker sig till andra utbytesstudenter. Det är liksom enklare. :) Mina kompisar där hemma är det jag saknat mest under året!

Ni är så fina tjejor!!! :)