Malius

Men då & då läser jag andra utbytesstudenters bloggar, och jag hamnar då nästan alltid på bloggar som handlar om livet som utbytesstudent i USA. De skriver och målar upp bilder om hur fantastiskt bra de har det om hur mycket de gör,alla nya kompisar de fått , alla resor osv.. Detta gör mig ganska ofta bitter. Jag tänker nästan alltid varför valde inte jag också USA som alla andra? Det kan ju inte vara någon slump att så många väljer USA? Allting verkar så mycket roligare och enklare. Att förstå språket ifrån början, inte behöva kämpa för att förstå. Inte vara helt slutkörd i huvudet efter en dag i skolan för att man tänkt så mycket och slagit upp så mycket ord! Att inte alltid behöva vara den som inte fattar skämten, och som man inte alltid måste prata extra långsamt för att jag ska förstå! Inte förrän idag då jag läste ett inlägg som fick mig att tänka om, det gjorde mig glad. Det var en norsk tjej som givetvis är i USA. Hon skrev att hennes liv där borta inte var så fantastiskt som man kanske fått intryck av från bilderna. Att hon känner sig förvirrad och hur mycket hon saknar vänner och familj. Att hon känner sig som en idiot som reste ifrån allt det fina hon hade hemma i Norge. Det är klart att jag inte är glad över att hon är ledsen utan att jag känner igen mig, jag är inte ensam om att känna så här. För på skolan då och då när jag känner mig utanför kan tanken komma "Åh, vad skönt det skulle vara att vara hemma nu." Ibland när jag tänker tillbaka på vissa saker eller er där hemma får jag en så konstig känsla i magen, ett sug  som jag tror är hemlängtan. Vissa låtar i min ipod förknippar jag så mycket med hemma så de blir liksom vemodiga  och jobbiga att lyssna på. Min favorit grupp Kent kan jag nästan inte alls lyssna på, vilket är konstigt då jag gillar deras musik väldigt mycket! Jag åkte aldrig hit för att jag var trött på mitt liv i Sverige utanför att jag ville prova något nytt. lära mig ett nytt språk och uppleva något annat än landet lagom. Det tog slut mellan mig och min kille bara för att jag åkte hit. Och ibland tänker jag hur korkad jag måste vara som är åkt ifrån allt och alla som jag tycker så mycket om. Jag tröstar mig med att allt finns kvar när jag kommer hem. Men som det nu verkar är jag inte den enda med dessa tankar. Det känns faktiskt befriande att veta. Men som summan av kardemumman hoppas jag att allt i slut ändan är värt det och att jag kommer vara otroligt stolt över mig själv när mitt år börjar lida mot sitt slut. Och jag märker redan att jag börjar uppskatta lite andra saker som jag inte tänkte på innan.

Jag kunde inte fått en bättre familj här. Jag stortrivs med dem, även fast de jobbar mycket vilket är tråkigt . Men det känns som om att de uppskattar att jag bor hos dem, vilket känns väldigt bra. Och jag får uppleva massa andra saker än de som är i USA. Och samtidigt som jag lär mig massa italienska så övar jag också engelska som jag tar till när jag inte hittar orden. Jag har också fått en ny väldigt bra vän Karoline ifrån Oslo som lär mig norska och som om jag trivs hur bra som helst med! Och som jag redan nu ser fram emot att få åka och hälsa på i Oslo. Så just nu är jag väldigt nöjd med att vara här. Jag är glad över att jag fick chansen att åka och tog den. Imorgon kanske jag inte alls känner så här men för tillfället är jag otroligt nöjd med att vara i italien och inte någon annanstans! Jag älskar att känna mig nöjd och det gör jag just nu. Nu ska jag sova för imorgon ska vi som vanligt demostrera! Vi ska inte ens gå in i skolan utan bara hänga utanför hela dagen. Vad vi protesterar mot vet jag inte , men antar at jag får reda på det imorgon. Och juste det är fars dag idag i Sverige, men inte här. Så grattis världens bästa pappa! Saknar dig , men 3 januari ses vi och det är inte länge kvar :):)